mittlivminaord.blogg.se

Det har funnits en stark känsla hos mig sedan den där första dagen jag klev in i klubbens lokaler. Kickboxningsklubbens lokaler, that is.. En känsla som vägrar ge med sig, som gör sig påmind, ständigt. En saknad, ett sug.

Då fastnade jag, precis som många andra gjort och gör ibland när de väl har provat på kickboxning. Föll som en fura för denna häftiga sport.

Stanken. Den sötsliskiga, ibland fräna, unkna lukten stack i näsan på mig när jag klev in, och efter ett par besök älskade jag den. Idag saknar jag den för den påminner mig om hård träning, kroppskontroll och lycka.

Dunkadunka musik. Hög sådan, snabb takt och med power. Sånt jag normalt aldrig skulle lyssna på men den passar perfekt in i allt annat.

Folket. Trevliga människor som de flesta har något gemensamt med. Vissa tränar mer och hårdare än andra men alla är välkomna.

Instruktörerna. Bra, lättsamma, kunniga och intresserade. De har en stor bredd och år av erfarenhet med sig att sprida vidare.

Smärta. En bra smärta, den gör så att man känner att man lever. Smärta du indirekt åsamkar dig själv då du slarvar med ditt försvar. Smärtan lär dig att skydda dig.

Känslan efteråt. Den är fantastisk. Slutkörd, skakig, svettig och blåslagen = helt klart värt det.

Jag vill sätta på mig handskarna igen.

Vet inte varför men ibland blir jag less. Less på allt eller inget, jag vet faktiskt inte.

Att anstränga sig och tänka att man varje dag borde göra lite extra, addera en liten detalj i tillvaron som liksom förgyller vardagen mitt i kaoset. Så tänker jag i stort sett alltid.

Så kommer den där dagen när man glömmer bort att prestera lite extra, kanske beter man sig lite annorlunda än vanligt och bara är vansinnigt trött och uttråkad och kvällen slutar naturligtvis inte speciellt trevligt.

Ibland önskar jag att jag var en person som struntade i saker lite oftare.

Jag vet inte hur det är med dig men jag blev berörd ikväll. Riktigt berörd, på djupet, av de två män från Uganda som gifte sig i Sverige förra veckan efter att båda blivit separerade ifrån varann och svårt misshandlade i hemlandet.

De var ifrån varandra 1 1/2 år och av en slump fann de varandra i Sverige. I Uganda är det inte okej att vara gay, det talas om att införa dödsstraff om man visar sig vara homosexuell.

Jag gråter på insidan för alla som kämpar för kärleken, i alla fall nu. Ibland när jag tänker lite för mycket på sådana här ämnen kommer en fysisk tår också och det gör liksom ont i kroppen. Känslan är väldigt obehaglig.

Det är stort att hitta någon man älskar och vill dela sitt liv med. Det måste vara så oerhört skrämmande och kännas fruktansvärt att veta att man är homosexuell om det är sett på samma vis som i Uganda.

Rädslan att bli påkommen med att vara den man är (i mina ögon normal), rädslan för piskrapp och smärta och för skam.

Rädslan för allt man kan råka ut för, för att man är sig själv.

Vem är du att bestämma vad som är rätt och fel? Vem var det som satte allt detta i rullning? Varför kan kärlek inte bara få vara kärlek och varför måste vi stoppa in allt och alla i fack hela jävla tiden?

<3

T diskar och jag står bredvid.

Jag: Kom ihåg att rensa där i vasken sen.

T: Ja men det gör jag alltid.

Jag: Nej det gör du inte alltid men va bra att du gör det sen då. Kan du dra igång diskmaskinen också?

T: Ja.

En timme går och T har sedan länge diskat klart och jag ska dricka vatten. Där i vasken ligger det kvar matrester och jag hör tystnaden. Diskmaskinen är inte på..