mittlivminaord.blogg.se

Det har funnits en stark känsla hos mig sedan den där första dagen jag klev in i klubbens lokaler. Kickboxningsklubbens lokaler, that is.. En känsla som vägrar ge med sig, som gör sig påmind, ständigt. En saknad, ett sug.

Då fastnade jag, precis som många andra gjort och gör ibland när de väl har provat på kickboxning. Föll som en fura för denna häftiga sport.

Stanken. Den sötsliskiga, ibland fräna, unkna lukten stack i näsan på mig när jag klev in, och efter ett par besök älskade jag den. Idag saknar jag den för den påminner mig om hård träning, kroppskontroll och lycka.

Dunkadunka musik. Hög sådan, snabb takt och med power. Sånt jag normalt aldrig skulle lyssna på men den passar perfekt in i allt annat.

Folket. Trevliga människor som de flesta har något gemensamt med. Vissa tränar mer och hårdare än andra men alla är välkomna.

Instruktörerna. Bra, lättsamma, kunniga och intresserade. De har en stor bredd och år av erfarenhet med sig att sprida vidare.

Smärta. En bra smärta, den gör så att man känner att man lever. Smärta du indirekt åsamkar dig själv då du slarvar med ditt försvar. Smärtan lär dig att skydda dig.

Känslan efteråt. Den är fantastisk. Slutkörd, skakig, svettig och blåslagen = helt klart värt det.

Jag vill sätta på mig handskarna igen.

Vet inte varför men ibland blir jag less. Less på allt eller inget, jag vet faktiskt inte.

Att anstränga sig och tänka att man varje dag borde göra lite extra, addera en liten detalj i tillvaron som liksom förgyller vardagen mitt i kaoset. Så tänker jag i stort sett alltid.

Så kommer den där dagen när man glömmer bort att prestera lite extra, kanske beter man sig lite annorlunda än vanligt och bara är vansinnigt trött och uttråkad och kvällen slutar naturligtvis inte speciellt trevligt.

Ibland önskar jag att jag var en person som struntade i saker lite oftare.