QX Gaygala
Jag vet inte hur det är med dig men jag blev berörd ikväll. Riktigt berörd, på djupet, av de två män från Uganda som gifte sig i Sverige förra veckan efter att båda blivit separerade ifrån varann och svårt misshandlade i hemlandet.
De var ifrån varandra 1 1/2 år och av en slump fann de varandra i Sverige. I Uganda är det inte okej att vara gay, det talas om att införa dödsstraff om man visar sig vara homosexuell.
Jag gråter på insidan för alla som kämpar för kärleken, i alla fall nu. Ibland när jag tänker lite för mycket på sådana här ämnen kommer en fysisk tår också och det gör liksom ont i kroppen. Känslan är väldigt obehaglig.
Det är stort att hitta någon man älskar och vill dela sitt liv med. Det måste vara så oerhört skrämmande och kännas fruktansvärt att veta att man är homosexuell om det är sett på samma vis som i Uganda.
Rädslan att bli påkommen med att vara den man är (i mina ögon normal), rädslan för piskrapp och smärta och för skam.
Rädslan för allt man kan råka ut för, för att man är sig själv.
Vem är du att bestämma vad som är rätt och fel? Vem var det som satte allt detta i rullning? Varför kan kärlek inte bara få vara kärlek och varför måste vi stoppa in allt och alla i fack hela jävla tiden?
<3
Håller med! Det är så sjukt att det är så provocerande. Helt galet att människor inte låter andra människor vara som de är och tycka om vem de vill. Hur kan det skada? Men jag undrar om det någonsin kommer anses som helt normalt att vara homo. Jag tror faktiskt inte det...tyvärr!
